Lärt känna människor jag aldrig trodde jag skulle lära känna, åka på cykeläventyr och få frågan om jag och min kompis är systrar fast vi inte ens är lika. Det är här jag har bankat in om grekiska gudarna dagen innan prov, dansat som en det inte fanns en morgondag på balen och skrattat tillräckligt för att förlänga mitt liv med minst ett par år.

För det mesta agerar staden, som också är Sveriges femte största stad, bara kuliss. Kuliss åt ett liv som lika gärna hade kunnat utspelats någon annanstans.

Men så kommer de där små ögonblicken.

En juninatt när jag och en av mina finaste vänner (som inte är det längre och det gör ont) gick hem med skorna i händerna och långa, fina klänningar. Vi hade dansat oss svettiga och det var dagen innan 9B skulle splittras för alltid.

En helt vanlig höstdag på bussen nästan hemma igen. Träden sprakar i tusen olika färger och allt är bara så himla fint att jag önskar att jag kunde stanna där ett slag.

Flyga fram på en grusväg och känna muskler arbeta under mig. Galopptävlingar.

Lite sånt.

För Västerås kommer ju alltid vara staden där jag växte upp, där jag gick från tjejen som inte pratade med någon och trivdes bra med sina böcker till någon helt annan. Vem vet jag inte riktigt, för jag är ju inte riktigt klar här än. Jag har i alla fall ett par år kvar. Och jag hoppas verkligen att jag och den här staden kommer skaffa oss en bunt med minnen innan det är dags att säga hejdå!