Hon är den snällaste människan jag känner, och medan jag käftar upp mot allt och alla så kan hon inte vara dum. I skolan är hon en av de smartaste jag känner, men så fort det gäller vanliga saker försvinner det och hon är helt borta. Det är bara hon som kan få för sig att beskriva Sundsvall som "en stad som ligger runt Östersjön" och sen inte förstå varför resten av sällskapet faller ut i gapskratt. Hon använder ofta ord som "Woppa", "Tjaskigt" och en massa ord som låter så himla konstigt om någon säger det, men så himla bra när de kommer från henne.

Vi har precis samma humor, och att vara med henne leder till skratt nästan hela tiden. Hon är helt enkelt väldigt bra!

Kramas med bästis jag inte har träffat på hur länge som helst, och är bara hur glad som helst.

Bara en liten sak.

Hur hade det blivit om jag hade svarat annorlunda den där sommarkvällen för några månader sen? Jag kanske börjar ångra lite att jag inte vågade då. Lite som saltet i kladdkakan, nästan ingenting. Men tillräckligt mycket för att det ska finnas där, för att det ska betyda något.

Lärt känna människor jag aldrig trodde jag skulle lära känna, åka på cykeläventyr och få frågan om jag och min kompis är systrar fast vi inte ens är lika. Det är här jag har bankat in om grekiska gudarna dagen innan prov, dansat som en det inte fanns en morgondag på balen och skrattat tillräckligt för att förlänga mitt liv med minst ett par år.

För det mesta agerar staden, som också är Sveriges femte största stad, bara kuliss. Kuliss åt ett liv som lika gärna hade kunnat utspelats någon annanstans.

Men så kommer de där små ögonblicken.

En juninatt när jag och en av mina finaste vänner (som inte är det längre och det gör ont) gick hem med skorna i händerna och långa, fina klänningar. Vi hade dansat oss svettiga och det var dagen innan 9B skulle splittras för alltid.

En helt vanlig höstdag på bussen nästan hemma igen. Träden sprakar i tusen olika färger och allt är bara så himla fint att jag önskar att jag kunde stanna där ett slag.

Flyga fram på en grusväg och känna muskler arbeta under mig. Galopptävlingar.

Lite sånt.

För Västerås kommer ju alltid vara staden där jag växte upp, där jag gick från tjejen som inte pratade med någon och trivdes bra med sina böcker till någon helt annan. Vem vet jag inte riktigt, för jag är ju inte riktigt klar här än. Jag har i alla fall ett par år kvar. Och jag hoppas verkligen att jag och den här staden kommer skaffa oss en bunt med minnen innan det är dags att säga hejdå!

Mitt namn är i alla fall Amanda, men det skulle vart Marcus om jag hade blivit kille. Marcus är för övrigt ett av de bästa killnamnen enligt mig, och om jag kommer få ett barn får det gärna heta just det namnet, men när jag var mindre kunde jag inte alls hur mina föräldrar tänkte överhuvudtaget. Kan ju bero på den där killen som gick i min klass i ettan och som alltid hade svettdroppar vid tinnigar efter rasten...

Jag fyller år under den mörkaste tiden på året, och är född exakt fyra timmar och trettio minuter efter att julaftonen har sagt tack för sig. För det mesta har jag ingenting emot det, men ibland önskar jag att jag kunde fylla år lite tidigare på året. När jag kommer få gå ut, har de flesta av mina kompisar hunnit vara ute på en och tre gånger.

Mina vänner brukar ofta beskriva mig som överaktiv och väldigt glad, som om jag skulle gå på socker mest hela tiden. På grund av detta har det diskuterats ett antal gånger hur jag blir när jag blir full. Jag antar att det är upp till bevis snart, men för tillfället lämnar vi det åt fantasin.

När jag inte är med mina vänner, så är jag antagligen ute i stallet eller sitter vid datorn och kämpar med högar av inlämningar som verkar höra gymnasiet till.

Annars då? Jo, jag har precis börjat en ny klass som jag trivs väldigt bra i. Jag blir lätt rastlös, så att bada är hopplöst, tar typ fem minuter innan jag vill gå upp igen. Jag älskar höga klackar och glittriga naglar. Och så tycker jag att snö och julstjärnor i fönstren är hur mysigt som helst. Lite så.