Det var fredagen den 23 september.  Det var så trångt att jag vissa stunder var tvungen att böja huvudet uppåt för att kunna få luft och under två timmar knuffades vi fram och tillbaka.

Svettades mer än jag gjort på länge, i skinnbyxor som inte vill andas alls.

Men det var så jävla värt det.

För när Veronica Maggion kommer in är det som att världens stannar upp.

Jag har aldrig skrikitsjungit så mycket förut, och jag är nog långt i från ensam om det.

Under sista låten fyras fyrverkerier iväg och färger den mörka himlen i färger som rosa, grönt och guld.

Nästa år måste , måste, måste jag få åka på någon festival.

Att stå bland tusentals människor, och slungas hit och dit i en timme innan man börjar för att sedan stå och hoppa till Välkommen in kan nog vara bland det bästa man kan göra. Då gör det inte så mycket att man har skinnbyxor att svetten rinner och att fötterna värker.

För just där och då finns det ingen man hellre vill göra.

Och hur jävla snygg är inte Maggio her self då?