En septemberkväll att minnas när håret blir grått och kroppen inte orkar lika mycket som förut

"Jag följer med dig hem ikväll
För jag vill inte vara själv."
Det var fredagen den 23 september.  Det var så trångt att jag vissa stunder var tvungen att böja huvudet uppåt för att kunna få luft och under två timmar knuffades vi fram och tillbaka.
Svettades mer än jag gjort på länge, i skinnbyxor som inte vill andas alls.
Men det var så jävla värt det.
För när Veronica Maggion kommer in är det som att världens stannar upp.
Jag har aldrig skrikitsjungit så mycket förut, och jag är nog långt i från ensam om det.
Under sista låten fyras fyrverkerier iväg och färger den mörka himlen i färger som rosa, grönt och guld.
Nästa år måste , måste, måste jag få åka på någon festival.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0